vissa saker går på samma automatik som andning och blinkningar. typ att låsa toadörren trots att klockan inte är mer än 6 på morgonen och det inte finns en enda vaken käft i den delen av staden.  så där står jag nykissad och med linserna i och funderar på varför i helvete inte dörren rör sig en millimeter?! tänker att jag är väl så jävla trött att jag inte har tagit i tillräckligt eller bara vridit låset för kort. inget hjälper, inte ens att gå ett minivarv och försöka igen. det finns ju ioch försig ett fönster så jag klättrar upp på tvättmaskinen och öppnar fönstret och sticker ut huvudet. fönstret sitter ganska högt upp på väggen och det är ju inte direkt markplan heller. otäckt att hoppa och vad i helvete blir bättre av att stå där ute i strumpfötterna?

det är då jag blir natascha kampusch. jag ser mig själv sitta kvar där inne i minst 20 år framöver levande på tvålrester och hårvax som jag spär ut med varmvatten. jag får nog en jäkla unge också trots att jag frenetiskt tuggar piller och att det är en av de få saker som finns på min sida dörren. fast man kan ju få ungar ändå om man har otur, den här blir ju isåfall både skev och vind.  allt det far genom skallen på en sekund eller två. sen tar jag ut all min skräck för detta hemska öde på toalettdörren.

en yrvaken hjälte med morgonhumör rycker ut med mejslar och svordommar och efter några minuter kan jag äntligen känna frihet under strumporna igen.