jag hade ju bestämt mig för att den där amarillo är ett riktigt pucko med en fruktansvärt skum och kass låt som framstår mer som ett skämt än någonting annat.
nu sitter han i "hallå p3" och verkar både sympatisk och trevlig. varför är ingenting som man tror?

någonting som jag däremot känner mig ganska säker på är att jag längtar efter dennis.