det kryper i hela kroppen, hela tiden.
det går inte att tänka klart.
jag sitter på sängen och stirrar eller beklagar mig för min mor.
alla tåg var fullbokade, alltså är jag kvar  här.
helvete.
alla jobbar i flera timmar till innan det ens kan bli tal om socialt umgänge.
jag har ingen ro att göra någonting hemma eftersom det enda jag kan tänka på är lägenheten och hur förbannat tråkigt det är att vara hemma.

gode gud, låt mig ALDRIG bli arbetslös!