varför är det så svårt att sitta hemma i soffan och dricka te för sig själv, utbredd tvärs över hela soffan framför tvn när det är lördag kväll? eller fredag för all del? resten av veckans 5 dagar är det fullt accepterat att dö där mest hela tiden, helst kvällar. men sen slår det liksom om. jag vet inte om det bara är jag som känner så. om det är för att den här stereotypa bilden av en 20-åring är FEST, så fort det tillåter. det är sådant som är roligt, det är sådant som SKA vara roligt. är det därför det kryper i mig och jag känner mig aningen misslyckad när jag inte har en plan för dessa kvällar. eller är det för att det alltid verkar vara fest i någon av lägenheterna brevid som gör att det kommer närmre att jag inte är på någon just ikväll.eller kommer den här vanerliga hederliga; men alla andra gör ju det, fram genom basen som gör att soffan darrar lite. är det därför jag åker hem och käkar mat med min familj och ligger i soffan där. precis på samma sätt som jag skulle gjort hemma, fast ändå inte. för där har jag sällskap. alltså automatiskt= inte ensam, inte lika fel.

men nu är det ju inte så att jag inte alls tycker att det är kul att gå på fest. för det är det. det kan vara riktigt jävla skitkul. men jämt? på riktigt, är det så att alla festar minst en dag per helg. då vill inte jag vara med.
då tar jag på mig min "no-lifer" filt och lägger mig på soffan och protesterar... i alla fall tills nästa helg för då jävlar ska jag göra så att det darrar i grannarnas soffa av basen från mina högtalare. hämden den är ljuv och ska serveras kall.