som att ha feber men likförbannat ligga under dubbla duntäcken och en svettig och varm kropp som klibbar emot en.  som att ha all världens ficklampor och spotar riktade mot ögonen. som att utsätta sig själv för självplågeri endast för fåfängans skull.
precis så är det att sola. jag pinas och lider, har inget tålamod längre.

i brist på det där tålamodet gjorde jag slag i något jag borde gjort tidigare. jag slog en pling, upptäckte att det fanns liv men tråden är nu och fortsatt (evt föralltid) död. död och begraven. men där finns världens finaste gravsten, med de bästa orden och de vackraste blommorna. för det, det är det värt tusen gånger om.