ja arbetsförmedlingen kändes då sannerligen inte som min  kopp te. sällan har några människor grusat ens förhoppningar om en ljus framtid på ett så oengagerat och tråkigt sätt. de borde ha en elogé för det, snyggt jobbat!

eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till så kändes det som jag bara ville prata med någon som kanske visste något. men så funkar det tydligen inte. istället fick jag gå till en snusande kvinna som pratade i telefonen i ungefär 35 år innan hon hade tid med mig. första frågan var: vad tänker du göra i framtiden? då undrade jag i mitt stilla sinne vad i hela helvetet hon trodde att jag gjorde där om jag redan hade svaret?! jag blir så matt ibland. jag fick ett test som jag skulle göra tills vi skulle ses nästa gång. det gick tydligen inte att bara droppa in. även om det stod så på pappeter på väggen.mysko och en aning korkat med ljugande lappar kan man ju tycka. det där testet i allafall som var fullt med oskarpa 90-talsbilder och luddiga frågor kom slutligen fram till att jag passar som, hör och häpna: busschaufför eller polis.
PYTTSAN kände jag. möjligen turnébuss, möjligen!
men polis, jag som är en tvärhand hög, paranoid för poliser och klen som en gråsparv....jag säger då det!