det finns en sorts människor som man träffar minst en gång om dagen på stationen. den sorten kommer jag nog aldrig att förstå mig på. de kommer med mycket målmedvetna steg in genom dörren. går alltid raka vägen till kassan (för de kommer alltid när det är toktomt hos oss) med ett papper i högsta hugg. de lägger det på disken framför mig. fram tills dess har de haft konstant fokus på mig, men i det ögonblicket tittar de ner på papperet. märk väl: fortfarande inte ett ljud, trots att jag hejat. jag frågar om de vill hämta ut biljetterna? fortfarande inte ett ljud. de tittar bara upp på mig som om jag vore tokig.jag konstaterar resvägen för att vara säkert på att jag ahr slagit in rätt biljettnummer. fortfarande inget ljud. jag skriver ut biljetterna, för jag är inte tokig. ungefär där tror jag att de kanske är stumma eller döva, men jag har varit med förr. därför blir jag inte förvånad när jag räcker över biljetterna och säger: ni får ha en trevlig resa! och de helt plötsligt utbrister, tack så mycket det ska vi ha!

det är lika underhållande varje gång!