jag kommer aldrig att hinna ta tag i mitt liv. och det är ju för jävla bra, för om det ramlar på såhär så har jag knappast någon anledning att göra det heller. jag har då ingen brådska. det var ju såhär jag sa att jag ville ha det. jobb, lite fritid och inga läxor så långt ögat kan nå.

jag har träffat ett barn och en bebis idag (Pers bror med familj). jag börjar vänja mig vid det små liven. utan tvekan höll jag i det lilla knytet tills det började gråta och såg ut som jag hade skrämt skiten ur den. detta tog ju i och för sig bara någon minut. men jag är stolt över min insats, vem vet snart kanske jag tar det med en klackspark!