jag har kommit på att jag tycker väldigt mycket om att knalla omkring i skogen. det är mysigt  och eftersom jag går som längst till skrivaren om dagarna(och det är nog mellan 4-1,5 meter beroende på vilken kassa man har) så kan det nog vara nyttigt med både frisk luft och motion.

jag är ju ganska tuff i tanken, men när det väl kommer till kritan  så är jag ju inte riktigt så tuff som jag hoppas när det kommer till kritan. idag märkte jag det igen.

när jag gått ungefär halvvägs och betsämt mig för att gå en längre sväng så börjar jag fungera på hur jag skulle reagera om jag skulle möta ett djur. typ ett rådjur en älg eller kanske en björn. vad fan skulle jag göra då? äh jag skulle väl försöka smyga därifrån lite smidigt och och kanske försöka sjunga lite för det ska man ju visst göra om man möter en björn, tänker jag. sen är det inte så mycket mer med det de närmsat hundra metrarna. och då plötsligt sänker jag blicken och ser en livs levande och kringlande huggorm bara någon decimeter från mina gympaskorsfötter.  för att illustrera reaktionen ordentligt så tänk er den där skumma tjejen i kicksreklamen som tappar parfymflaskan eller hon som ser ett spöke. precis så drog jag efter andan, frös till mitt i steget i en mikrodels sekund för att sedan som en katt på snö trippa iväg fort som fan. det där med att sjunga för en björn kändes helt plötsligt väldigt långt bort. så jag ökade på stegen och försökte hålla koll efter både ormar och annat ifall att detta var dagen som skogen hade "öppet hus" med alla sina invånare. så var lyckligt vis inte fallet och jag kom hem helskinnad utan björnfrossa

men imorgon ska jag på´t igen, jag kanske blir tuff på riktigt tillslut.