när allt har gått åt skogen näst intill konstant i två veckor blir man en aning trött på livet.
bilar har krockats, pajer har pajats, datorer har kraschat och folk har varit idioter. ja ni hör allt är fantastiskt!
men nu kanske, kanske  finns det en liten gnutta hopp. bilen har börjat lagas, jag har köpt en ny dator och folk är aningen mindre korkade. 

detta till trots kommer jag på mig själv med att leta efter osthyveln utan framgång. den är antagligen kvar i borlänge.men är man sugen på ost så är man och då tar man största kniven och tänker "det är ju ganska gott med tjocka skivor". glömmer för en sekund att man ALLTID ska skära bort åt, inte mot en. hackar i armen, men eftersom mina knivar är så slöa hade jag haft en halv arm mindre. nu ser det mest ut som jag har gjort uttryck för allt jävulskap. men det är inte detta undermedvetna beteende som är poängen i det här inlägget utan:

 att saker och ting känns bäst är att jag har en grym support! på riktigt så vet jag inte vad jag skulle göra utan min mamma och pappa, de kan fixa lösningar på allt och kan de inte det så hittar de på någon.
sen att riann ÄNTLIGEN är på rätt sida landsgränsen och bara är ett samtal bort är UNDERBART. såsom pekka som såg till att det blev en kanonfest till hennes ära och en något mindre kanon bakfylla ett dygn senare. men ack så kul!
4 000 hjärtan till er!
(det känns bra att ha armen kvar också)