söndag vid lunchtid i biljettkassan. det är inte så mycket folk alls. då brukar jag tycka att det är kul att titta på folket som går på perrongen. starstruck som jag är så får jag lite extra puls när jag ser att fredrik lindström går där utanför.
- jävlar, säger jag till ola, där är ju fredrik lindström. han skulle ju ha kommit in och handlat av mig, det hade ju varit astufft!

det går en stund och jag har väl liksom återfått normal puls så fladdrar han i i butiken och ställer dig i MIN kassa. jävlar vad puls jag fick och lite fint skak i händerna. tuff_tjej....
jag får ialla fall fram att hans nya bok är riktigt bra, och det känns som en bragd. för jag tror inte att jag ahr gjort bort mig. och gjorde jag det så har jag inte märkt av det än. han fick sin biljett och det var som klart och betalt.

jag kommer aldrig att kunna bli journalist eller manager eller någon annan som träffar folk som har gjort något som gör dem värd att kallas kändisar. då skulle jag ju få infarkter flera gånger om dan och så kan vi ju inte ha det. det räcker med någon gång i månaden så att man ändå känner att man lever.



läs den, jag har den om ni vill låna